Sitter just nu och tittar på en dokumentär på 5:an om syskonkärlek som gått över gränsen. Den följer två syskon par, de är halvsyskon som jag förstår det, som har blivit kära i varandra. Ett utav paren bor tillsammans medans de andra har var sin familj och träffas i smyg.
Den ena paret bor i England och har blivit åtalade för incest. Domstolen har bestämt att de inte får träffas eller umgås tills en dom har fällts. De själva tycker att domen är löjlig cog de förstår inte vad det är som de gör fel. Det andra paret bor i USA och träffas alltså i smyg. De anser inte heller att de har gjort något fel genom att träffas.

Detta är en väldigt fascinerade dokumentär, men samtidigt så ställer man sig på någon sida av sträcket av fel eller rätt. Jag står stadigt på den sidan fel. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig att bli kär i min egen bror och blir äcklad utav tanken. Jag förstår att man kan bli kär i vem som helst, men inte sin bror eller syster. Som jag ser det finns det en mental blockad i hjärnan för den typen av kärlek till sitt syskon som man känner för sin flick/pojkvän. Väldigt konstigt typ av kärlek i mina ögon.
Sedan det här med om det förösker få barn, det blir helt knasigt med barnens DNA och själva uppbyggnaden av fostret. Som jag förstår det är det väldigt mycket som kan gå fel och barnet kan få en hel del kromsomfel. Så genetiskt sätt är det inte rätt för syskon att vara tillsammans då de inte kan föröka sig och få en frisk avkoma.

Så hur jag en ser på det så är det i mina ögon fel och väldigt konstigt....

Bildkälla: Google.com