Ikväll börjar äntligen den riktiga tv-hösten dra igång. Och de börjar med härliga underbara Idol. De e så grymt roligt att titta på auditions o se hur vissa verkligen skämmer ut sig totalt utan att fatta de själva o andra bara bränner av en låt så man nästan ramlar av stolen.
Jag vet själv hur de känns att vänta o vänta o vänta på att få ens nummer uppropat till slut. Har nämligen varit på audition en gång själv. Jag stod då 13 timmar toatl o väntade innan jag fick komma in till juryn o sjunga. De va helt sanslöst svinkallt ute. Jag trodde att de kläder jag hade på mig skulle räcka, men ack nej. De hade nog krävts att man haft på sig en overall om man inte ville frysa till is. Mer än halva kön fick gå hem efter halva dagen för de fanns inte en chans att juryn skulle hinna med att lyssna på alla. Synd om dom. Men jag fick tappert stå kvar och när jag äntligen kom in i värmen var jag bara så glad åt de att jag knappt brydde mig om att jag senare skulle sjunga. Så när mitt nummer väl ropades upp var jag inte nervös för 5 öre. Jag stegade bara in i rev av min låt. O jag fick en massa beröm. Men de sökte visst nån som var mer rockig och jag e soul o r'n'b rakt igenom. Men de sa att jag skulle komma tillbaka nästa år igen för de ville ha med mig då. Jag tackade snällt nej, de räckte med en gång.


Efter alla sångfåglar så kommer en av mina favoritserier någonsin och det är Heroes. Vet inte hur många av er som såg första säsongen, men jag belv helt kär i den. Älskar konceptet att människor kan vara hjältra med superkrafter på ett så coolt sätt. Man behöver ha karaktärerna i värsta kostymerna, utan de är vanliga människor med en kraft som får dom att vara speciella. Jag bara kan inte sätta fingret på exakt vad det är i serien som tilltalar mig så mycket, men när jag började titta på första avsnittet kunde jag in te slita mig. O alla har ju en favoritkaraktär och så även jag. Min är Hiro Nakamura, den lilla japanen, pga att han alltid tror de bästa om folk o alltid vill att allt ska bli bra. Love love love him.