Det var ett väldigt bra tag sen som jag har haft en känsla av längtan i kroppen som jag har just nu. Känns både helt underbart och läskigt samtidigt. Men mest underbart såklart. Jag kommer inte ens ihåg när jag kände sån här saknad efter en person. Försöker göra saker hela tiden för att inte tänka på det tvättar, städar, plockar undan, viker tvätt, lagar mat, målar naglarna, fixar med håret, allt. 
Jag har kännt M ganska länge, men inte förrens nu har vi gjort slag i saken och träffats. Så det kändes ju inte konstigt på nått sätt första gången vi sågs. Första träffen flöt förbi i ett nafs. Pratade så mycket att jag tappade rösten kändes det som. Sen den helgen har vi spenderat varje helg med varandra. 


Inget blir det bättre av att personen i fråga skickar helt underbara sms som får en att längtar ännu mer. Man tror ju alltid att det kanske är man själv som känner på ett visst sätt. Men när man får det bekräftat att den andra personen känner likandant slår ens hjärta ett extra slag och man blir lite knäsvag. På jobbet när det pirrar till i mobilen, så får jag ett leende på läpparna som inte går att gömma när jag läser att det är ett sms från M. Och då börjar man längta igen. Men jag orkar också plöja igenom arbetsdagen då jag vet att det blir en dag mindre jag slipper sakna M.

Men lika jobbigt som det är att längta efter någon så är det så skönt att får krama om personen när man äntligen får träffas. Då vill knappt släppa taget utan sitter fast som ett plåster. Jag vill bara vara nära och prata och mysa tills man somnar.