Ännu en dag på jobbet avklarad. Skulle egentligen jobbat ända fram till 19.00, men jag pallar inte av och komma till jobbet kl 10.30 och jag har en stor hög med ärenden som ligger o väntar på mig. Så jag ringde till jobbet o frågade min chef om de var ok o komma tidigare. Och de va inga problem alls. Tur för honom..haha.
Känns verkligen som om alla har hänsyn för mig nu när jag visat o sagt till på skarpen att det är för mycket att göra o att jag inte pallar av de. En söt o snäll arbetskollega har hjälpt mig hela den här veckan. Tur att hon har avlastat mig så mycket som hon har. Verkligen en klippa.

Mitt under all arbetsbörda så ringer min lillebror. Han har verkligen de kämpigt i lumpen. Han har probelm med sina fötter. Han kan inte belasta dom så mycket som vi andra människor, så när de t.ex måste stå upp längre stunder eller marschera flera kilometer får han jätteont i sina fötter. O läkarna på hans brigad verkar vara helt dumma i huvudet eftersom de inte lyssnar på han för fem öre. Han säger till dom att han har ont. Han kan knappt gå eller stå upp. Han får inte ens bli b.klassad utan de vill fortfarande han honom som a-klassad. Helt sinnessjukt. Jag håller på att smälla av på andra sidan telefonen varje gång han ringer o berättar vad de har sagt. Knasigt som bara den. Nu får han visst inte ens åka hem till helgen utan måste vara kvar pga. att han inte varit med på nån övning. Med det är just en sån övning han är befriad ifrån just nu pga. sina fötter. Grrrrr. Trodde armén va bra på kommunikation. Men inte det. Fy på er gubbar!! Let my brother free!

Nu ska de lagas fiskpinnar o potatis. E så in i bubblan hungrig så min mage snart inte är min kompis längre. Sen ska jag ringa min lillebror o se hur han klara sig hos tyrannerna.