Denna lilla pärla träffade jag i helgen. Vi har känt varandra i 8 år (kosntaterade vi när vi satt och åt lunch) och hon är min äldsta och bästa vän. Hon känner mig utan och innan och vi är som syskon.
Vi hade inte träffast på över 1½ år, men ändå kändes det som om det var igår vi satt och snackade om allt och inget. Inget känns främmande och allt naturligt. Det är inte många gånger i livet man träffar en människa som man kan klicka med så bra som jag klickar med Ann. Jag vet att jag alltid kan lita på henne och att hon bara finns ett telefonsamtal ifrån mig.
Hon bor inte i samma stad som jag, men jag hoppas verkligen innerligt att hon inom en snar framtid kan flytta tillbaka hit. För i helgen insåg jag hur mycket jag saknat henne alla det år hon bott så långt borta. Saknat att bara ringa upp henne och hitta på en massa knasigheter (som vi oftast gör) som en spontangrej. Nu måste allt planeras till punk och pricka för att kunna genomföras. Men allt har sin baksida.
Men jag är glad att jag har henne i mitt liv och jag är glad över att jag träffade henne där på ICA där vi sedan knasade runt i 4 år tillsammans.

A true best friend is hard to come by!