Idag sov jag ut ordentligt. Somnade i M:s knä igår i soffan. Och när jag förflyttade mig till sängen så var det bara lights out direkt. M försökte antagligen pratat med mig medans han höll på att göra sig iordning för att lägga sig, men jag hörde ingenting tills han väckte mig. Han trodde att de luktade plast i lägenheten eller att de kom utifrån trappen. Så jag fick gå upp och lukta som en hund i lägenheten innan jag fick krypa under täcket igen. Halva natten fick jag sen spendera på en minimal yta i sängen då M bredde ut sig som han vore härsaker över universum. Men jag som är för översnäll väckte ju aldrig honom för att be honom maka på sig lite. Så när jag vaknade imorse hade halva min högra skuldra domnat bort. Men eftersom jag världen sötaste älskling så massarade han bort de på 2 sekunder.

Nu sitter min älskling på golvet i vardagsrummet och är helt insjunken i tv-spelande efter att vi kommit hem efter en liten promenad. Han har för ett tag sen köpt en sån där gammal Nintendo, en sån grå ni vet. Så nu spelar han som ett gnu och sitter och svärt åt mig mellan raderna när det går åt fanders. Killar och tv-spel , det är en farlig kombination. De blir som okontaktbara pojkar med lagom trevlig PMS. Man ska, verkar det som, inte be om att få vara med och spela. För de verkar som att de är rädda för att vi tjejer ska vara bättre än dem och klara av allt på en gång..hihi. Men det är säkert för att vi är mer logiskt tänkande varelser och har bättre tanke sätt och inte är lika stressade när vi spelar under press. Eller hur tjejer? Men jag låter han sitta där ett tag. Han blir sig själv igen efter ett tag. Han är ju trots allt bara kille. Men jag älskar honom för att han är som han är. Kan ju inte annat än finissa åt honom när han förlorar sitt sista liv till gubben...hihi.

Nepp, nu ska jag ta och vara en riktig bullmaja och trolla fram kardemumma/kanelbullar till min kära så han sliter sig loss från tv-spelandet.